Det är något i Norge som Sverige inte förstår

Stabila och mogna demokratier med proportionella valsystem och med ungefär samma uppsättning partier ideologiskt sett. Väl utbyggda och fungerande välfärdsstater, och med snarlika mediesystem utmärkta av en central ställning för public service och med en tämligen vital dagspress, i alla fall i jämförelse med de flesta andra länder. Det finns mycket som förenar Norge och Sverige, och det finns också många starka band mellan invånare i de två länderna.

Mot den bakgrunden vore det rimligt att anta att de båda länderna också intresserade sig för utvecklingen i grannlandet. Med så många likheter i politisk struktur, samhällsuppbyggnad och kultur borde det finnas en naturlig nyfikenhet över vad som händer på andra sidan kölen och ett intresse av att möjligen kunna dra lärdomar för egen del. På en del områden finns förstås ett väl fungerande samarbete och kunskaps- och erfarenhetsutbyte, men det är ingen generell regel.

Ett belysande exempel är det norska lokalvalet den 11 september 2023 som i princip gick helt obemärkt förbi i Sverige. Några pliktskyldiga notiser som summerade valresultatet återfanns i de stora tidningarna och i radions morgonnyheter dagen därpå, men lokalvalet försvann sedan snabbt i nyhetsflödet. Det största TV-nyhetsprogrammet Rapport i SVT hade ingenting alls om valresultatet i grannlandet i sin huvudsändning på kvällen den 12 september.

Kanske är det logiskt. Kanske är det naivt att tro att ett lokalval i ett nordiskt grannland ska vara nyhetsvärt i konkurrens med koranbränningar, gängkriminalitet, Nato-trubbel och annat elände som ligger högt på dagordningen i den svenska debatten. Tanken om den nordiska gemenskapen och samhörigheten är kanske mest en ritbordsprodukt som blivit helt överspelad i globaliseringens tidevarv.

Perspektivet som försvann

Så kan det möjligen vara, men samtidigt finns ett stabilt intresse för nationella val i grannländerna. Ett regeringsskifte i Danmark, Finland eller Norge generar vanligen inte bara nyheter i svenska medier utan också en uppsjö av analyser och kommentarer kring vad detta betyder för det nordiska samarbetet på olika områden. Det förefaller alltså som om elefanten i rummet utgörs av det lokala perspektivet. Mycket talar nämligen för att det är ett politiskt perspektiv som mer eller mindre har försvunnit ur det svenska medvetandet.

Sverige hade sina sista särskilda lokala val 1966. Sedan dess har svenska folket valt till riksdag, region och kommun på en och samma dag vart fjärde år. Några få svenska väljare över 80 år minns möjligen hur det var att gå och rösta bara i kommunvalet, men den stora majoriteten har ingen som helst erfarenhet av något annat än att stoppa tre valsedlar i tre olika kuvert på valdagen. Den gemensamma valdagen har blivit det normala, och Sverige har av den anledningen blivit en av västvärldens demokratier som går till val mest sällan.

Motiven till att skippa de särskilda lokala valen i Sverige var en oro över ett sjunkande valdeltagande. Bakom detta ädla motiv fanns möjligen också andra mer intressestyrda motiv. Dels fanns partier som trodde sig tjäna på att väljare slentrianmässigt röstade på samma parti i de tre valen, dels fanns partier som inte var särskilt förtjusta i att behöva gå ut i en valrörelse vartannat år utan hellre ville mobilisera sina resurser på ett mer rationellt sätt. 

I skuggan av rikspolitiken

Resultatet har blivit att svenska valrörelser blivit alltmer centraliserade och fokuserade på det nationella perspektivet. Viktiga sakfrågor som vård, skola och omsorg hanteras på lokal nivå men debatteras framför allt nationellt. Höjdpunkten i den svenska lokala valrörelsen är därför sällan en lokal paneldebatt, utan ett besök av en partiledare eller minister som håller ett tal på torget med samma budskap som han eller hon levererar på alla andra platser. 

Tanken på en separat lokal valdag i Sverige är inte helt tabu, men politiskt sett en icke-fråga. Enstaka debattörer brukar påpeka att landet här avviker från de flesta andra västerländska demokratier, och inte minst de nordiska grannländerna. Det finns dock ingen uttalad politisk vilja att återgå till ett system med skilda valdagar, inte heller från den lokala politiska nivån eller från de flesta väljare. Möjligheten att lokala frågor skulle få en alldeles egen valrörelse är en tanke som under drygt 40 år successivt kommit att framstå som alltmer utopisk.

Här går därför den stora skiljelinjen mellan de annars så lika broderfolken i norr. Medan det lokala perspektivet – liksom konflikten mellan centrum och periferi – är så viktig i norsk politik är samma perspektiv närmast marginaliserat i Sverige. Kanske är det så enkelt som att svenska opinionsbildare och nyhetsförmedlare gör bedömningen att det inte finns någon anledning att påminna om det norska lokalvalet eftersom man gör bedömningen att de flesta svenskar mer eller mindre tappat förmågan att relatera till en sådan kontext.